vilmapetterssons

Alla inlägg den 15 augusti 2013

Av Vilma Pettersson - 15 augusti 2013 16:43

Bilder på mig och Billie

 

     

 

 

Bilder på mig och Barney

 

       

 


Ps. Jag la inte upp bilderna på Ida och Freia här eftersom jag inte orkar. 

Av Vilma Pettersson - 15 augusti 2013 15:50

Idag skulle ju jag och Freia till Myran. Och Ida följde också med.


Myran hämtade alla tre vid tågstationen. Sen åkte vi förbi Mc Donalds och betsällde mat. Vi åkte hem till myran och åt. Hon hade jätte fint hus, och jätte fin gård. Och så hade hon en jätte gullig hund som hette Gro (stav).  


När vi ätit klart så visade Myran hur hon bodde. Sen gick vi till stallet och började göra iordning Barney och Billie. Stallet var jätte fint och lagom stort. Jag gjorde iordning Billie och Ida och Freia gjorde iordning Barney.


Sen tog vi ut dom och satt upp. Jag började rida Billie och Ida började med Barney. Vi red till paddocken. Och vi började självklart med att skritta på långa tyglar. Sen kortade vi upp tyglarna och skrittade lite till. Sen började vi trava fram. Och Billie var verkligen stor i steget. Sen travade vi på volten. Och så fattade vi galopp. Och Billie gick på tygeln i galoppen! Hon hade super härlig galopp. Sen bytte vi varv på volten och galopperade i andra varvet. Och det var jätte studsigt i andra varvet. Men det var nog för att hon var stel. Sen gjorde vi lite olika saker. Vi gjorde mycket emellan också. 


Sen bytte vi så Freia red Billie, och Ida fortsatte rida Barney och jag kollade på. Dom gjorde ungefär samma sak. 


Sen bytte vi igen. Så jag red Barney, Ida kollade på och Freia fortsatte rida Billie. Vi gjorde ungefär samma sak igen. Var mest på volten. Och en gång tuggade Barney på bettet! Och han var superduktig även fast han är 25 år! Galopperade och så. 


Sen bytte vi igen. Så Freia red Barney och Ida red Billie. Och då skrittade vi ut lite grann. 


Sen tog vi in hästarna. Sadlade av, tränsade av, borstade av m.m Och sen mockade Myran och Freia, jag och Ida putsade. 


Sen tog vi ut hö i hagen och släppte ut hästarna. Och sen skjutsade Myran hem oss.


Det har varit superkul idag! Och vädret var också fint. Så det var ju kul.


Ps. Bilder kommer komma sen. Så ni får en bild på mig istället.


 

Av Vilma Pettersson - 15 augusti 2013 15:30

Här har ni en text om pessobett. Jag hittade den på google. Och jag lärde mig otroligt mycket av texten!



Många tror att pessoabettet är ett hävstångsbett – vilket är felaktigt. Pessoabettet har förvisso skänklar men ett hävstångsbett används med kedja vilket gör att det ger en hävstångseffekt, mycket logiskt. Hos pessoabettet å andra sidan finns det inget som stoppar ryttaren från att dra ”för mycket”. Den enklaste lösningen på det borde väl vara då att sätta på en kedja, eller hur? Dock är det som så att en kedja på ett pessoabett inte ger rätt verkan utan kedjan hamnar fel i jämförelse med exempelvis ett Pelhambett. Detta skulle då leda till en felplacerad kedja som kommer att klämma och nypa den tunna huden hästen har där.

 
Hur fungerar då ett pessoabett?
 
När du tar i tygeln sker detta: mundelen dras upp mot mungipan/tänderna, samtidigt som sidodelarnas rotation gör att nackstycket dras nedåt. Alltså:

Det trycker i nacken genom att sidostyckena kommer att spännas och för att undkomma det kommer hästen att vilja sänka huvudet (i hästens nacke finns det otroligt mycket nerver). Om man jämför just den delen av bettets påverkan med ett vanligt tvådelat där sidostyckena istället slakar när du tar i bettet är skillnaden stor. Pessoabettet trycks även upp mot gomtaket och uppåt mot hästens tänder (då den vanligaste konstruktionen är tvådelad), vilket gör att hästen vill höja huvudet. Pessoabettet ger alltså dubbla signaler. 

Eftersom att det dessutom inte finns någon kedja dras bettet upp i hästens mungipa, utan någon begränsning. När detta sker kan hästen få sår- och tryckskador på gomtak, tänder och även mungipor. Nypskador är också väldigt vanliga då mundelen förflyttas långt på bettringen. Bettet är inte bra för tänderna på hästar därför att det rör sig så mycket i munnen och kan vid ett kraftigt/hastigt drag till och med slå sönder tänderna. 

En annan väldigt viktig anledning till att inte vilja använda pessoabettet är den uteblivna eftergiften. Vid all sorts ridning vill man kunna ge hästen en belöning när den gör rätt i form av en eftergift, även i munnen. Med ett pessoabett går inte det eftersom att bettet är överrörligt. Utan en eftergift går hästen heller inte i en ärlig form. För att ge total eftergift på ett pessoabett måste man släppa ut tyglarna helt och hållet vilket torde vara väldigt opraktiskt. Detta kan du se på bilden ovan.

 
 
 

Hur reagerar hästen på detta?

Bettet kommer därmed få hästen att försöka komma undan bettets verkan och den kröker då på nacken. Att rida med ett pessoabett är som att skrika åt en döv. Varje hjälp du ger genom pessoabettet är betydligt större än du tror. Hästen kommer kanske till en början bli stum i munnen tills den slutligen väljer att ”ge upp”. För ryttaren kommer det knappt att kännas när man tar i tyglarna eftersom bettet inte har någon hävstång men för hästen känns det desto mer. Skulle man då ta tygeln till sig än mer så att man ”har något i handen” kommer hästen ha hunnit känna bra mycket mer. Eftersom att hästen kommer att dra sig undan för bettet får man heller inte ett ärligt stöd på bettet. 

Skulle man då väl byta bett är det inte ovanligt att hästen fått en ”psykisk blockering” inför bettets inverkan. Antingen kommer hästen att vara så pass stum och ”härdad” i munnen att ryttaren kanske väljer att betsla upp än mer eller så kommer den att gå undan även från det vanliga bettet av rädsla för att bettet kommer att trycka och göra ont. Hästen känns villigare och lydigare därför att den inte kan säga emot. Ju längre man använder ett pessoa, desto svårare blir det att betsla ner. 

Förändringar som man kan se på en häst som rids på ett pessoabett, förutom det jag nämnt ovan, kan exempelvis vara att man märker av en förändring i hästens gångarter, hästen blir trippig i steget. Långa mungipor är också något man ofta ser hos hästar som rids på pessoabett just för att det inte finns något stopp. Många hästar springer även och gapar till bettet för att undkomma smärtan. Signalerna som ges till hästen från pessoabettet är konfliktartade som jag nämnt tidigare vilket ofta ger reaktionen hos hästen att den drar sej undan. Ofta ser man ponnyer/hästar som går bakom hand, med sänkt rygg och bakbenen ”på andra sidan ridhuset” när det rids dressyr på bettet. Pessoabettet ger alltså spänningar i hästens kropp vilket aldrig är bra.


Vanliga funderingar



Men det är ju hästmänniskor inom eliten som rider på pessoabett? De kan ju inte ha fel!
Faktum är att de inte är allsmäktiga, de inom eliten. De kan göra sådana ”enkla missar” som att sitta med felvinklade händer. Medaljer och berömmelse betyder inte per automatik att man vet allting eller tar till sig all kunskap som delges en. Jag tror själv att du när du läst om pessoabettet inte skulle vilja stoppa det i en hästmun ens för en dag.

Om jag sätter tygeln i den stora ringen då, borde det inte verka som ett vanligt bett då?

Nej, det gör det inte. Om du däremot skulle sätta både sidostycket på tränset och tygeln i den stora ringen får du däremot samma effekt. Fast det blir enbart rörigt och då kan du ju alltså lika gärna använda ett vanligt bett!

hälsosamt.


Och slutligen

Missbrukande av bett är aldrig bra men faktum är att pessoabettet aldrig är bra på grund av dess funktion och den reaktion och de skador det orsakar hästen. Ofta är det så enkelt som så att de som väljer att rida på pessoabett inte vet om dess funktion, man kan inte veta allt! En hästmänniska som förstått funktionen hos ett pessoabett skulle dock aldrig vilja stoppa det i en hästmun och jag hoppas att denna text givit dej den förståelsen!

Av Vilma Pettersson - 15 augusti 2013 15:21

Header: Headern (för er som inte vet så är en header den där bilden som alltid är högst upp på bloggen) ska inte vara för rörig. Och så ska den helst inte ha för mycket färger. Jag brukar ju köra teman. Alltså att iblan där temat rosa, ibland tar jag en fin bild och använder den som bakrund och använder den som "bakrund" på headern. Jag tycker iallafall inte att man ska ha en "grön" header och sen en lila bakrund. 


Skriva fel: Om man skriver fel hela tiden är det jobbigt att läsa. Om man t.ex skriver såhär: idag va jag me Freja. Dett var jete kull. Jag tror vi ska va imorn med. Jag hopas de ialafal. 

Det där var kanske lite överdrivet, men ni förstår nog. Om man skriver fel ibland gör det ju inget.


Smileys: Om man lägger till en smiley efter varenda mening så blir det barnsligt. Man kan lägga till, men inte efter varje mening. 


Bara korta texter: Det blir jäte tråkigt på en blogg om man bara skriver kort texter och aldrig något långt. Eller om man bara gör korta mobilinlägg. T.ex som "dricker te" och en bild. Eller nåt sånt. Nån lång måste man ha.


Bara långa texter: Det är långtråkigt och jobbigt om man bara skriver långa texter. 


Skriver konstigt: Tre det eller ej, men det finns bloggar som skriver såhär "hhhhhhhhhhhhhhhheeeeeeeeeeejjjjjjjjjj,,,, iiiiiiiiiiddddddddddaaaaaaaaggggggg vvvvvvvvvvvvvvaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrr jjjjjjjjjjjaaaaaaaagggggggggg mmmmmmmmmmeeeeeeeeeeeeeddddddddddd eeeeeeeeennnnnnn kkkkkkkkkooommmmmmmmmmmppppppppppiiiiiiiiiisssssss
ss.........."

Det är jätte jobbigt, och jag fattar inte meningen med att skriva så. Om man gör det i nåt inlägg lite då och då gör det väl inget. Men att skriva för ofta blir alldeles för jobbigt. 


Inga bilder: Jag tycker att man ska ha ungefär minst 1 bild till varje inlägg. Nu gör ju inte jag det eftersom jag knappt har laddat upp så mycket bilder och orkar inte göra det varenda gång. Men jag tycker att man ska ha det. Annars blir det så tråkigt. 


Variera inlägg: Att man varierar inläggen. Och inte skriver samma inlägg varje dag. Eller iallafall försöker variera inläggen.


Det var väl dom viktigaste grejerna tror jag.


-En gammal bild på mig och en häst som heter Maggan.

 



Av Vilma Pettersson - 15 augusti 2013 14:15

Här har ni rip videon från när mina 5 kaniner dog.. Jag tycker att den är väldigt sorglig, och speciellt musiken.



Av Vilma Pettersson - 15 augusti 2013 13:00

Jag tycker absolut inte att det finns nån häst som är ful. I mina ögon finns det vissa som är lite finare än andra.


Sen finns det hästar som är mer fin än söt. Eller tvärtom. Eller mer gullig än fin. 


Jag älskar hästar som har ett blått öga, det ser så fint ut!


 

Av Vilma Pettersson - 15 augusti 2013 09:36

Min mamma var på dammiddag med sina kompisar. Och en av mammas kompisar sa till henne att där mammas kompis dotter hade sin häst, fanns det en shettis. Och hon undrade typ om jag ville prova rida shettisen. Eller så var det nåt sånt, men det spelar ingen roll. 


Det var egentligen mening att Vera och jag skulle prova rida Thessan, men istället för Vera så följde Freia. Och så följde självklart min mamma med. Och jag provred Thessan. Och Freia provred ochså henne. Men min mamma ledde mig, och jag var livrädd. För då var jag väldigt feg. För det var för ungefär 3 år sen. Men jag gillade ändå Thessan och fortsatte komma ut till henne. Men min mamma följde med, eftersom Thessan var ganska bråkig.


Sen började jag rida med Tazy. Alltså mammas kompis dotter. Och sen kom Ina hem för hon hade varit på betäckning, men hon fick inget barn. Och Ina hade skavsår, och hon var ganska mager m.m Men Tazy och jag tyckte att Freia skulle få prova Ina. Så Freia fick göra det. Och sen blev hon medryttare på Ina och jag blev medryttare på Thessan.


Freia och jag red jätte mycket med Tazy och följde med henne ut. Och vi gjorde massa roliga saker. För det mesta red vi ut.


Och så hade Tazy och Ylva en gång ett ridläger. Och det var jättekul! Och Charotte hade också ett ridläger. Det var också jättekul!

 

Jag red även på Thessan själv. Jag hoppade med Thessan, red barbacka, red ut m.m Jag ramlade av från Thessan, haha!

 

Sen efter två år ungefär, blev Thessan utlånad. Hon var utlånad i 10 månader! Och det var dom värsta 10 månaderna i mitt liv... Så då åkte jag mest med Freia ut och så red Freia på Ina. Och jag red ochså lite grann.

 

Sen kom Thessan hem. Och då var jag nästan förstor för henne. Men jag red henne ett tag till. För att ta vara på tiden jag kan rida henne så mycket som möjligt. Nu har jag ju Manessa. Men jag ska ju ta promenader och sånt med Thessan ändå. 

 

Jag önskar att jag kunde vara typ 9 år igen så jag kan rida på Thessan igen. Eller jag kan ju rida henne nu, men det är inte bra för henne. Men det är som det är, hon är ju inte död. 

 

Hon är verkligen en underbar liten shettis. 

 

Together forever, never apart. Maybe in distance, but never in heart 

             

 

 

Presentation


Jag heter Vilma och jag är 12 år.

Jag har en medryttarhäst som heter Manessa. Och så är jag en del ute i rönna.

Och så rider jag på ridskola 1 gång i veckan.

Hoppas ni gillar min blogg! :)

Fråga mig

1 besvarad fråga

Omröstning

Vad tycker du om min blogg? :)
 dålig :(
 okej :/
 bra :)
 bäst :D

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16 17 18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Augusti 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Vilma

Vilma  


Ovido - Quiz & Flashcards